emloha

För bara några timmar sedan låg jag i hans famn. Lät tårarna rulla okontrollerat ner för mina kinder, lät honom se att jag kände. Vågade visa honom mitt inre, det inre jag så länge dolt för både andra och mig själv. Fan, jag tycker om dig. Så jävla mycket. Det är så jävla läskigt, men ja, jag tycker om dig och det går inte att känna något annat så varför kämpa emot egentligen? Han säger förlåt för att han behandlat mig som han gjort, förlåt och ”det ska aldrig hända igen, jag lovar”. Och jag trodde på hans ord, för nu visste han ju hur mycket det skadade mig, hur ont det gjorde. Han säger att han tycker om mig också, att han vill vara med mig och att han aldrig kommer sluta tänka på mig, och för första gången tror jag på att vi faktiskt kommer klara det här. Vi kanske är starkare än vad vi tror. Tillsammans fast på olika håll. Men ändå sitter jag här några timmar senare, ensam med gråten i halsen och undrar, undrar hur han kan behandla mig såhär igen. Han vet ju att jag blir så frustrerad, så arg, så ledsen. Han vet ju hur ont det gör. Och ändå gör han det. Igen. Medvetet. Varför ska det vara så svårt?