Och jag andas

Är på Gotland nu, kom hit i spöregnet igår. Världens bästa ställe. För första gången på länge kan jag slappna av, tänka och bara känna mig fri. Åt frukost i solen idag innan vi stack ut och sprang i över en timme. Så oslagbar känsla att bara springa snabbare och snabbare för varje minut men ändå känna att kroppen orkar, att man är stark. Ta ut stegen lite längre än vad man brukar och pressa sig framåt.
Jag insåg att allting alltid kommer gå framåt på något sätt, att det går att släppa taget lite grann, skapa sig luft under fötterna och gå vidare. Man orkar mer än vad man tror. Sen badade jag, näck fastän det var folk lite längre bort. Men det finns ingen härligare känsla än att näcka. Kastade mig runt i vattnet och gjorde volter och såg säkert ut som en säl. En galen, naken säl. Men det är så underbart här, det går liksom inte att beskriva känslan.
I eftermiddag har jag träffat Moa. Alltså Moa<3. Så bra. Vi var både hos mig och hos henne och ute på piren där vi satt och pratade länge. Så drack vi kaffe. Alltså jag är så glad! Livet är så jävla upp och ner och fram och tillbaka men det är egentligen det som gör att det blir spännande. På något sätt.
Nu ska jag och mormor skala räkor.
Puss       

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0